Jag kom hem från min dagliga vallfärd till Friskis & Svettis. Sonen satt - som vanligt - framför tv:n och han ropade ut till mig i hallen: “Terrorister har åkt in med flygplan i World Trade Center”. Och som jag tog av mig skorna och ställde bort gympabagen tänkte jag att “den pojken skall alltid skoja så drastiskt” och “det är inte nyttigt för honom att titta så mycket på våldsamma filmer, han utvecklar en bisarr fantasi”. Sedan kom jag in i vardagsrummet, skulle kanske— trogen min ovana att alltid formulera mina tankar högt och omedelbart - säga något till honom om tv-tittande.
Måste du alltid... började jag, men han avbröt mig: ‘Titta själv!” Pekade på tv:n där ett flygplan just körde rakt in i en skyskrapa. ‘Det är tionde gången de visar det!”

Anita Goldman
Attacken - en reva i vår rustning

SONEN PÅSTÅR ATT JAG SAGT “Oh, nu blir det ett tredje världskrig”. Själv minns jag inte det. Minns bara känslan av omedelbar och stor fara. Som når jag var mycket liten och radion - före tv:s tid - meddelade att östtyskarna börjat bygga en mur i Berlin. Kalla kriget visste jag inget om, förstod ännu inte sådant. Men jag minns min mammas bleka ansikte och hur hon sa “Nu blir det ett tredje världskrig”.

Det blev ett krig. Men bara ett “litet”. Sådana är vi vana vid. Sedan 1945 har USA intervenerat globalt 60 gånger, 25 gånger genom att bomba. Hur just detta krig i Afghanistan påverkat världens folk, om det upplevts som något kvalitativt nytt eller endast som ännu ett av västvärldens polisiära och självsvåldiga ingripanden, vet jag inte. Jag tror mig dock veta att det kriget inte påverkat oss hår i våst. Det var bara ännu ett av dessa krig mot obegripliga regimer och kulturer i länder vi inte vet något om. Möjligtvis innebar det en förstärkning av västmänniskans självgodhet. “De där människorna klarar inte av att reglera sina villkor på ett vettigt sätt utan vårt ingripande” och “se vilken misär de skapat åt sig själva” eller kanske “om man samarbetar med terrorister får man skylla sig själv”. Men den avgörande förskjutning av medvetandet, som till exempel Vietnamkriget medförde, då positionerna mellan vi-och-dom i förhållande till den värld som av oss kallas den tredje och mellan vi-och-dom inom vår egen kulturkrets skiftade, tror jag inte att kriget i Afghanistan resulterat i.

Däremot anser jag att bilden av tvillingtornen som genomborras och faller gett upphov till en spricka i västmänniskans medvetande. i den rustning av (själv)säkerhet, egennytta, cynism, kortsiktighet och separation som är vår civilisations skyddsdräkt. Den vi iklär oss för att skydda oss mot den djupare medvetenheten om att vi alla är bundna till varandra och till vår omgivning med tusen trådar av ömsesidigt beroende och ömsesidigt bärande av konsekvenserna av vars och ens handlande.
Mot den djupaste sanningen - den om vår absoluta delaktighet - har vi byggt konstruktioner om vårt samhälles förträfflighet och osårbarhet, om den starkares rätt, om individen som alltings mål och mening, om vår Rätt till Frihet (som är frihet från ansvar och delaktighet) och - på senare år - konstruktionen som kallas dekonstruktion och som hävdar att det inte finns någon mening eller någon sanning.

Men det gapande hålet i själva hjärtpunkten för västvärldens civilisation, dess metropol och dess dominerande aktivitet - den finansiella - har förorsakat ett motsvarande hål i vår rustning. Flygplansnosen som skar igenom World Trade Center skar också upp en reva i vår rustning, så att medvetandet om världen bortom denna den-bästa-av-världar kunde sippra in. Vår ogenomträngliga självgodhet rämnade när vi upplevde sårbarheten i vårt system.
Ground Zero var inte endast en rykande jättekittel av människokroppar, datorer, telefoner, möbler stål, cement, glas. Utan en metaforisk och civilisatorisk milstolpe, likt svampmolnet över Hiroshima, de utmärglade fångarna i sina randiga kläder bakom taggtrådssångslet i Auschwitz och det havererade Tjernobyl som utsände radioaktivt avfall över hela Europa.

World Trade Center var vår civilisations Tempel, där vi tillbad den enda Gud vi numera erkänner: Tillväxtens och Framstegens Gud. I själva verket rymde tvillingtornen hela den västerländska civilisationen, ett koncentrat av dess förmåga, avsikter, estetik, aktiviteter. Tvillingtornen stod för vår tids mest omhuldade kvalitéer: mängd och massa. Ju större desto bättre. Och för den ambitionen finns inget tak, den sträcker sig - liksom tornen - mot himlen. Himlen är numera - liksom rymden - erövringsbar. Det enda som är oändligt år Tillväxten, Mer och mer. Högre och högre. Tills allt kollapsar. I en helvetesgrop av en galopperande ekologisk kris, utplundring av de redan fattiga, epidemier som förs över gränserna, kärnkraftskatastrofer av civilt eller militärt slag, förlust av grundläggande trygghetskänsla, samhörighet och mening.

I World Trade Center arbetade mer ån 50 000 människor och fler än 200 000 människor rörde sig genom tornen varje dag - hälften av dem turister. Sex banker, fem fondkommissioner, åtta advokatfirmor och tre försäkringsbolag hade sina huvudkontor där. Där fanns 75 000 telefoner och 20 000 hissdörrar och 43 600 fönster och 49 ton luftkonditioneringsmaterial. Elektriciteten kostade tre miljoner dollar per dag och det är mer energi än som utnyttjas dagligen i de flesta mindre amerikanska städer (och antagligen mer än i många afrikanska städer tillsammans...). 87 ton mat fördes in i byggnaden varje dag. Där fanns nio kapell för sex olika religioner. Värdet på konsten som förstördes i attacken räknas ha uppgått till 100 miljoner dollar (en miljard kronor). Där fanns verk av Rodin, Miró, Lichtenstein och Koening. Fler än tre dussin spelfilmer har filmats i tornen.

Vad berättar dessa siffror? Jo, att World Trade Center var en emblematisk plats för den typ av icke-möten som ständigt utspelar sig i den civilisation vi skapat. Där möttes massor av människor varje dag utan att mötas. Hälften av de nära en kvarts miljon människor som ström-made genom byggnaderna varje dag var turister, sinnebilden för vår civilisation; människor utan tillhörighet, konsumerande “upplevelser” utan att beröra och delta, utan att skapa någonting som helst. De som arbetade i tornen spekulerade i naturtillgångar och mänskliga resurser, utan att tillföra dem något värde, Eller så spekulerade de i spekulationer, i optioner, i framtiden. De naturtillgångar, industrier, gruvor och plantager de bedrev börsspel med och de människor som arbetar där “mötte” de aldrig. Inte fysiskt, knappast ens i tanken.
Andra var sysselsatta med den underhållningsindustri där banalitet, våld och en förgrovande människosyn varit varumärkena så länge att vi inte reagerar på dem längre. Tillverkarna av denna industri möter aldrig sin publik, de exponerar sina “produkter” på dukar och skärmar för “konsumenterna” av deras filmer, reklam och musik.
Inte ens den så kallade “fina” konsten var längre en uttrycksform för mänskligt skapande och variationsrikedom, utan en investering att skrytsamt hänga upp på väggen i huvudkontoret.
Och religionen var relegerad till små kapell, utan att det andliga perspektivet på något vis genomsyrade resten av aktiviteterna i tornen.

I World Trade Center konsumerades det på det groteska vis som utmärker den moderna tidsålder, i vilken teknologin har inneburit en produktion av överskott av ett aldrig skådat slag i mänsklighetens historia. Men detta överskott har inte bidragit till en värld där alla människor lever med på den materiella miniminivå utan vilket ett värdigt liv är möjligt. I stället hetsäter sig det moderna samhället till döds. 87 ton (!) föda slukades - eller slängdes helt sonika bort vid dagens slut - i en värld där många hundra miljoner går hungriga till sömns.
I World Trade Center kommunicerade man såsom människan aldrig kommunicerat förr, uppkopplade med telefoner och datorer till hela världen. Men fullständigt bortkopplade från majoriteten av jordens befolkning, dess villkor, behov och drömmar.

Man kan förstås invända att allt detta borde skrivas i presens. Att allt fortsätter som förr. Att den verkliga lärdomen av 11 september är att inget har hänt. Att den ideologi som World Trade Center stod för och som reproducerades där dagligen har kvar sitt järngrepp över vår jord och fortsätter sitt segertåg bland nationerna. Att inget - inte ens den 11 septembers oerhörda dramatik - kan få detta gigantiska monster på fall.
Men jag tror, ja hoppas (och hoppet är i sig en motståndshandling, eftersom en av markörerna för vår civilisation just är ett slags sofistikerad “mogen” hopplöshet) att den där revan faktiskt uppstod i vår skinande moderna rustning. Så att vi åtminstone kan skymta de svältande människorna, de utnyttjade barnen, de förnedrade kvinnorna, de döende sjöarna, den förgiftade luften, de blödande skogarna, de manipulerade växterna, den misshandlade jorden.
Om vi vågade peta i såren och vidga revan ytterligare något skulle vi överväldigas av väldiga känslor av skam och sorg. Den som öppnar sig blir sårbar. Men det är endast i en sådan sårbarhet som det verkligt värdefulla kan födas och upplevas. Den längtan efter delaktighet, efter verklig tillhörighet, som vi alla bär på gäller inte endast det så kallade “privat”-livet. Vår kulturs stora och så omsjungna kärlekslängtan kan utvidgas och förstås i sitt stora sammanhang.

Om den 11 september blivit en symbol för vår civilisations sårbarhet, kan vi välja att förstå den på två olika sätt. Antingen som en uppmaning till att förstärka våra skydd och jaga dem som raserar våra torn och hotar våra rustningar. Eller som en anmodan till att omvärdera våra torn och ta av oss våra rustningar. Som en möjlighet att fråga oss vilka tempel det är vi byggt och vad vi fyllt dem med, vilka rustningar vi iklätt oss och vad det är vi skyddar oss mot. På så sätt skulle en bättre värld kunna byggas i ruinerna av förstörelsen och lidandet vid World Trade Center. Istället för ännu ett Tempel till Tillväxtens och Framstegens Gud.
Startsida