ur Snäckans sång - en bok om kvinnor och krig

Anita Goldman

Och männen skall lyssna till kvinnan och lyda henne

»Själv försökte jag tala om krig med Missionsindianerna i Kalifornien, men det var omöjligt. De missförstod begreppet från början till slut. Det fanns ingen grundval i deras egen kultur för en sådan tanke.» Så berättar den kända antropologen Ruth Benedict. En annan antropolog har talat med den australiska urbefolkningen men funnit det »svårt att övertyga en australisk infödd om att det finns folk som utför organiserade angrepp på andra människor för att döda och lemlästa så många av dem så snabbt som möjligt». Ytterligare en skriver att »krig är ovanliga bland jägare och samlare. I själva verket visar det sig att många av dem finner tanken på krig obegriplig».

Människornas liv och medvetande har inte alltid ockuperats av kriget. Antropologiska data visar knappast upp den populära bilden av vår urtid: skämtteckningarnas framställning av den tidiga mänsklighetens våldsamma drama där vilda urskogsmän med klubbor utan hänsyn slår ned fiender och skyddar sina undergivna urskogskvinnor från faror, där indianer skär huvudena av varandra och dansar med skalpen i vilda krigsdanser, där vildar äter upp varandra och mördar utan att tänka närmare på det.
I själva verket var kriget alltså ovanligt bland jägare och samlare. De strider som ändå förekom var föranledda av blodshämnd. Ofta gällde det misstankar kring häxeri och mord, eftersom primitiva folk inte kände till naturlig död. Blodshämnden, som är utbredd bland de flesta primitiva folk och lever kvar idag, bygger enligt antropologen Evelyn Reed på två hörnstenar: okunnighet om döden å den ena sidan och det primitiva blodsläktskapet å den andra, där hela gemenskapen ansågs ansvarig för varje individs handling. Hennes bok Kvinnans utveckling. Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj har under många år varit en av hörnstenarna för mitt tankebygge kring kvinnor och krig. Jag är medveten om att Reeds evolutionistiska grundsyn är otidsenlig, men den helhetssyn hon presenterar är för mig lika fascinerande som de arkeologiska och mytologiska källor jag tidigare nämnt och som också de presenterar en omstörtande syn på kvinnans roll i antika eller så kallade primitiva samhällen.
I dessa samhällen, skriver Reed, måste död betalas med död, som i den bibliska devisen »öga för öga och tand för tand». Många primitiva folk iscensatte olika typer av »reglerande strider» där man ceremoniellt kämpade mot varandra tills blodsskulden ansågs utjämnad. Detta skedde ofta efter att blod utgjutits, dvs, en stridande sårats eller dödats. Med tiden ersattes de reglerande striderna av sken-drabbningar eller »fingerade strider». Såväl spel och sport som dans och drama har, enligt Reed, sitt ursprung i dessa ersättningsformer för reglerande strider. Antropologen Radcliff-Brown beskriver i detalj en ceremoni han bevittnat på Andamanerna, när två fientliga grupper slöt fred.


När de två grupperna har kommit överens om att bli vänner och upphöra med fiendeskapen börjar man planera för ceremonin. Arrangemangen görs upp genom kvinnorna i de båda grupperna. Kvinnorna i lägret håller utkik efter gästerna. När man får veta att de är nära sätter sig kvinnorna vid dans-platsens ena sida och männen ställer sig mitt emot. Ingen av dem bär vapen. Besökarna, som vi kan kalla den förlåtande parten, eftersom värdarna har begått den senaste fientliga handlingen, kommer dansande in i lägret. Världarnas kvinnor slår takten till dansen genom att slå händerna mot låren. Besökarna dansar fram mot männen som står vid koro-cop (en smyckad käpp), fortfarande dansande passerar de fram och tillbaka mellan de stående männen, och böjer sina huvuden under den upphängda käppen. Dansarna gör hotfulla gester mot männen vid koro-cop som står tysta och orörliga och inte bör visa tecken till rädsla.
När de har dansat en stund närmar sig ledaren den man som står vid koros ände, griper framifrån tag i hans axlar, hoppar upp och ned medan han dansar, och skakar därigenom om mannen ordentligt. Ledaren går vidare till nästa man i raden medan en annan dansare ger den förste mannen en ny behandling. Så fortsätter man tills alla dansarna har »skakat» alla stående män... Efter ytterligare en stunds dans drar sig dansarna tillbaka, och kvinnorna i den besökande gruppen kommer fram och dansar på ungefär samma sätt, så att varje kvinna ordentligt skakar om varje man i den andra gruppen.
När kvinnorna har genomfört sin dans sätter sig båda grupperna av män
och kvinnor och gråter tillsammans.
De båda grupperna bor tillsammans några dagar och jagar och dansar
tillsammans. Liksom vid vanliga möten mellan olika grupper utväxlar man gåvor. Männen i de båda grupperna byter pilbågar med varandra.

Hur effektivt och i ordets verkliga mening »civiliserat» är inte dessa »primitiva» folks sätt att lösa konflikter: psykodrama, rollspel, make-love-not-war är knappast moderna västerländska uppfinningar! Lägg särskilt märke till kvinnornas aktiva deltagande i ceremonin. När man i åratal matats med TV-bilder av kostym- och slipsklädda fredsförhandlare på väg in och ut i sammanträdesrum där kvinnorna närvarar endast för att hälla upp kaffe eller som sekreterare, är beskrivningen ovan minst sagt uppfriskande!

Krigsdanserna har beskrivits i detalj, medan kärleksdanserna som följde på dessa fått lite uppmärksamhet eller censurerats av de pryda manliga missionärer och resande som besökte primitiva stammar vid seklets början eller ännu tidigare. Här blandas en puritansk syn på kvinnlig sexualitet med ovilligheten hos män i det patriarkala samhället att erkänna de primitiva kvinnornas självständighet på det sexuella området. En forskningsresande skriver hur han »sett danser som bestod av de mest motbjudande oanständiga rörelser som någon kan föreställa sig, och trots att jag var ensam i mörkret och ingen lade märke till min närvaro skämdes jag över att bevittna sådana vederstyggligheter».

Fredssammankomsterna arrangerades av kvinnorna. En eller ett par kvinnor från den ena gruppen sändes för att tala med kvinnorna i den andra gruppen och höra om dessa var villiga att glömma det förflutna och göra upp om vänskap. »Det står fullt klart», skriver A.W. Howitt som verkade som antropolog i början av seklet att kvinnorna får använda hela sitt inflytande för att klara uppgiften, och de har därför frihet att fördela sin ynnest. Om uppdraget slår väl ut följer en period av lättsinnigt umgänge mellan sändebuden och stammen som de besöker. Kvinnorna i den andra stammen betraktar inte det lättsinniga umgänget med svartsjuka. Man tar det som en naturlig sak. De känner till saken, men ser ingenting av den, eftersom allt sker ett stycke ifrån lägret. Sändebuden med detta uppdrag behandlas som förnäma gäster. De blir bjudna på mat, och när de återvänder hem efter en vecka lastas de med gåvor. Om uppdraget har slagit väl ut följer vanligen några kvinnor från den andra stammen med tillbaka för att vittna om stammens samtycke. Överenskommelser som tillkommer på detta sätt håller man antagligen lika troget som en hel del mer formella avtal mellan civiliserade folk.

Det är kvinnorna — på grund av den stora respekt man hyser för dem — som skickas som fredssändebud mellan stammarna. Vissa antropologer kallar kvinnorna för »ambassadörer». I en studie av stammarna i Australien i början på 1900-talet beskrivs hur man »vid de tillfällen som kan medföra fara eller förräderi skickar kvinnor i stället för män». Författaren är förbryllad över de obeväpnade kvinnornas makt i de primitiva samhällena. »Det tycks som om den gåtfulla hemlighet som ociviliserade män överallt tillskriver kvinnosläktet fungerar som en skyddsmekanism.»
Västerlänningar har alltid missförstått andra civilisationers koder och kultur. Resande, missionärer och andra västerländska besökare ägnade sig för det mesta uteslutande åt att undersöka och beskriva männens aktiviteter och utsagor. Vad kvinnorna gjorde och sade var inte intressant för dessa besökare stöpta i patriarkala former. Det hände att de miste livet av detta skäl. De missförstod eller varken ville eller kunde förstå de primitiva kvinnornas makt att ge dem fri lejd.

Så sent som 1955 dödades fem unga amerikanska missionärer i Ecuadors djungler, där stenåldersfolket auca lever. Enligt missionärernas dagbok släppte de först ned gåvor från ett flygplan för att upprätta den första kontakten med de infödda männen. Men de kunde inte förstå eller acceptera att ta kontakt med den kvinna som sedan dök upp tillsammans med sin dotter, som de kallade »Delila». Detta ledde till att de stacks ihjäl med spjut under natten. En av änkorna for senare till samma område med sin dotter och slog sig ned utan problem. Eftersom de var kvinnor var de oberörbara. Det finns en hel del rapporter om kvinnor som reser långa vägar för att besöka fientliga grupper utan rädsla att bli ofredade. »Det är en klar skillnad», kommenterar Reed, »jämfört med civiliserade samhällen där en kvinna utan manligt sällskap gärna betraktas som sexuellt byte av männen».

Vid sekelskiftet levde kvinnans rykte som fredsstiftare ännu kvar bland de nordamerikanska indianerna. När de skulle berätta att delawarerna hade blivit anförtrodda den fredsstiftande uppgiften i förbundet sade de att de hade utsett denna stam till sin hustru. »Vi skall ställa henne mitt ibland oss, och de andra, stridslystna nationerna skall vara makarna och samlas runt hustrun och männen skall lyssna till kvinnan och lyda henne».

* * *

Respekten för kvinnorna bygger inte på någon humanistisk eller chevaleresk attityd till »det svagare könet», utan på en djup rädsla. Lotte Motz ger många belysande exempel i sin studie The beauty and the hag. Female figures of Germanic faith and myth.
I den isländska Eriks saga berättas det om hur invånarna i en by i Vinland (Amerika) attackerades och skräckslagna flydde in i skogen. Men Frejdis, en havande kvinna, anklagade dem för deras feghet och ovillighet att slåss. I skogen tog hon ett svärd från en dödad man och förberedde sitt försvar. När angriparna hotfullt närmade sig “.... lät hon sin klänning falla och slog svärdet mot sina nakna bröst». Angriparna blev så rädda att de vände sig om och flydde och byn räddades.
Den grekiske hjälten Bellerofonte segrar i myterna över alla sina motståndare, inklusive amasonerna. Vad som slutligen fullständigt besegrar honom är att de lysiska kvinnorna lyfter sina kjolar och visar upp sina könsorgan.
I delar av västra Afrika samlas kvinnorna runt en syster som förolämpats av en man och “straffar” honom genom att visa upp sina könsorgan.

Myterna och berättelserna om de manliga krigarnas rädsla för samröre med kvinnan och främst för den kvinnliga sexualiteten är många. Särskilt överväldigande i sin mångfald är de antropologiska bevisen. Här följer endast ett litet axplock ur Reeds bok:

När maorierna ska ut i krig år de tabubelagda »upp över öronen» och får inte komma i närheten av sina hustrur förrän striden är över och fred slutits... Moanumännen på Amiralitetsöarna måste iaktta avhållsamhet i två eller tre dagar innan de går ut i krig... På sydöstra Nya Guinea är männen på samma sätt tabu i några dagar före en strid, och tillåts inte se eller komma i närheten av kvinnor... Indianerna från Nootka Sound i British Columbia måste avhålla sig från samlag och genomgå smärtsamma renings-procedurer under tre eller fyra veckor innan de ger sig ut på krigsexpeditioner... Nordamerikas indianer sammanlever i allmänhet inte med kvinnor medan de befinner sig i krig; de avhåller sig samvetsgrant från allt slags samröre även med sina egna hustrur under tre dygn innan de går ut i krig och samma regler gäller efter hemkomsten. Före ett krig utför Sydafrikas bantu ceremonier för sexuell rening, samt iakttar avhållsamhet. En infödd sade om zulukrigarna att »ingen av dem är i stånd att förena sig med sin hustru».

Dessa taburegler brukar förklaras med det »försvagande» inflytande som sex har på den heroiske mannen, samma kraftlöshet som boxare och andra sportsmän räds inför en avgörande match än idag. Det är som om sexualakten i sig på något vis skulle tömma ut den manliga aggressiva styrkan, trots att sexualitet i andra sammanhang ses som det yttersta uttrycket för manlig virilitet. Vad primitiva män angår, har deras rädsla för kvinnor och kvinnlig sexualitet före, under och efter en jakt- eller krigsexpedition ansetts vara ett uttryck för den primitiva synen på sympatetisk magi; dvs, att nära kontakt med en egenskap »smittar av sig», i detta fall kvinnlig feghet och svaghet.
Men det sätt som tabureglerna formuleras på tydliggör att det inte är kvinnans »försvagande» inflytande som måste regleras före och efter dödandet. Istället ger reglerna uttryck för kvinnornas avsky inför det förorenande och farliga dödandet. Det är kvinnorna som förvisar krigarna inte endast från den sexuella, men även från den mänskliga gemenskapen. Det var kvinnorna som instiftade påbudet att männen inte fick närma sig dem vid de tillfällen när de ägnade sig åt jakt och dödande. Att bryta mot kvinnornas tabu- och avhållsamhetsregler innebar dödsfara för männen. Den som dödat var förorenad.

Att döda fiender i strid innebär stor ära hos tongafolket, men den som dödat löper också stor fara. »De har dödat. Då hotas de av nurus hemlighetsfulla och dödliga inflytande, och de måste därför få medicinsk behandling. Vad är nuru? Nuru är den dödes ande som driver honom att utkräva hämnd på mördaren. Den förföljer honom och kan driva honom till vansinne... han kommer att bli utom sig och gripas av svindel, och blodtörsten kan leda till att han angriper sin egen familj. För att undvika sådana hemska följder sätter man dråparna under en rad taburegler... Sexuella förhållanden är absolut förbjudna.


En »nedblodad» man kan inte närma sig kvinnor. Det är detta — och inget »äckel” över kvinnokroppen — som ligger till grund för de primitiva männens »fasa för menstruationsblod». Denna fasa är ett uttryck för deras skräck för kvinnor och för att bryta mot kvinnornas taburegler, som först och främst förbjöd männen att spilla kvinnornas blod. Blod från en kvinna betraktades med största skräck. Allt blod från kvinnor, inte endast menstruationsblod, gav upphov till denna skräck.
Kvinnorna målade sig helt enkelt med röd färg när de blödde och på så vis visste männen att de var tabu. Den röda färgen som tecken på tabu utvidgades från kvinnor och barn till att gälla allt som var förbjudet eller farligt. Än idag är den röda färgen den officiella signalen för fara.

* * *

Rädslan för kvinnan bygger alltså på en arkaisk skräck inför att döda modern. Det var kvinnorna själva som »satte sig i respekt», som reglerade våldet och dödandet, som etablerade tabun. Skräcken lever kvar idag, men den är inte längre kopplad till en djup vördnad. Istället upplevs skräcken som formlös och oförståelig och har blivit en motor för de allra värsta formerna av förakt och förnekelse.
Och var finns idag de kvinnor som vågar smeta rött mensblod på pannan och skrika: »Stopp där! Förbjudet!»
Startsida