Artikeln är ursprungligen publicerad i elfte Månväven

Himladrottningar

av Lone Mogensen

Den kristna himladrottningen

När Maria låg för döden i Efesos skyndade de forna lärjungarna till hennes dödsbädd. Från nära och fjärran kom de för att ta avsked, men en av dem hann inte. Det var Tomas som befann sig i Indien där han byggde ett tempel av kristna själar. Han kom inte fram i tid. Nära Efesos stod han på en höjd och drog efter andan en stund. Då såg han hur något hände i staden där nedan för hans fötter. En gestalt lösgjordes från ett av husen och började långsamt sväva uppåt. Det var Maria. Hon hade precis dött och steg genast till himlen, men på vägen blickade hon ner och såg den förtvivlade Tomas. Hon tog då av sig sitt skärp och släppte ner det till honom.
Tröstad och i djupa tankar anlände han till Marias hus där de andra var samlade. – Du kom för sent, ropade de, det är nog straffet för att du tvivlade på Frälsarens uppståndelse! Nu är hon död, du hann inte!
Men Tomas skakade på huvudet och sa, nej hon är inte död, hon är uppstigen till himmelen; och så berättade han vad han hade sett. De andra skrattade åt honom. Då tog han fram Marias skärp. Han lyfte upp det så att alla kunde se det det, de nickade åt varandra och sa, Jo, det var ju Marias skärp – nu är hon i himlen hos sin son! Och medan de begrundade detta började skärpet röra på sig, det slingrade sig och och buktade sig uppåt, i allt större och vidare svängar, Tomas hade för länge sedan släppt det, och när skärpet äntligen stillnade hade det förvandlats till en mäktig regnbåge på himlen.

Den här legenden om Maria och Tomas visar hur Maria har fått ett av den gamla himladrottningens attribut: regnbågen till skärp. Att många nykristna människor fortsatte att vörda sin gamla allmoder i Mariakulten sanktionerades informellt av kyrkan, när det berömda kyrkomötet i Efesos 431 beslöt att ge Maria tillnamnet ”gudaföderska”. Ordet innebär att Jesus redan var Gud i Marias mage och att hon alltså födde den gudomlige Jesus, inte bara den jordiska delen av honom. På så sätt blev Maria Guds moder.

Maria började efterhand att avbildas som en bysantinsk kejsarinna med tiara eller krona på huvudet. Hon blev nu Regina Caeli, himmelens drottning. Under högmedeltiden fastställdes en särskild kalenderdag för hennes kröning, nämligen 22 augusti. Det var på åttondedagen efter att hon hade dött och kommit till himmeln – där väntade hennes son som placerade henne på sin högra sidan och krönte henne. Denna Jesu högra sida är för övrigt den norra sidan i kyrkan. Detta var och är fortfarande den förnämsta sidan och det var kvinnosidan, Mariasidan och är än idag brudens sida.

Vad betydde det att Maria nu blev himmelens drottning? Jo, det innebar att alla de himmelska härskarorna skulle lyda henne, hon var änglarnas härskarinna. Hon var också den stora beskyddaren, och eftersom hennes son inte kunde neka henne någonting, var det en god idé att be till henne om att gå i förbön för dem hos Jesus.
Hennes funktion som himladrottning var egentligen bara titulär. Hon var redan den som människorna tydde sig till, en stor och god moder som i patriarkal anda skulle beveka familjens härskande män.

Kosmologisk kraft

Men ”himmelens drottning” var från början inte bara en hederstitel. Himladrottningar var de gudinnor som människorna föreställde sig verkligen rådde över universum, först och främst över de olika rörelserna på stjärnhimlen. När himlavalvet med sina stjärnor och planeter rör sig skapas tidens gång. Tidens gång hör intimt ihop med händelsernas gång. Den som rådde över himlavalvet var också den som rådde över det som skulle ske, så himmelens drottning var därför också ödesgudinna. Eftersom universum verkar styras eller regleras av olika lagar så att himlakropparna rör sig i bestämda mönster och cykler, blev denna kosmologiska härskarinna inte bara ödesgudinna utan också den som satte upp alla lagar: hur människorna ska bete sig, hur träden ska gro och hur sol och måne ska löpa.
Precis som vi idag har en modell av hur universum ser ut och hur kosmos skapades, så fanns det också modeller förr i tiden (se tidigare artikel i Månväven). Det som vi till exempel nu kallar meridianer och himmelpoler bestämdes och namngavs av olika folk för flera tusen år sen. De stjärnor som bildade bakgrund för solens bana under årets gång blev våra kända stjärnbilder i djurkretsen (zodiaken). Solens och månens lopp noterades och deras omlopp och möten beräknades. Alla möjliga fenomen, tillstånd, krafter och händelser gavs namn, och av dessa har flera överlevt som gudomar och myter.
Det är egentligen fullkomligt vettlöst att försöka rekonstruera forna tiders mytologi utan att ta hänsyn till stjärnhimlen. Tyvärr överför många arkeologer och mytforskare sin egen platta världsbild och brist på kunskap på forntidens folk.
De lärda som för över tusen år sen började avbilda och kalla Maria för Himmelens drottning kan mycket väl ha haft mer kunskap om hur sol, måne, planeter och stjärnor beter sig, än dagens arkeologer och religionshistoriker har. Kanske visste till och med några av dem att det i titeln ”änglarnas härskarinna” fanns en kosmisk funktion. Bibelns himmelska härskaror inklusive änglarna verkar nämligen ha varit beteckningar för planeter, stjärnor och stjärnbilder. Att härska över änglarna betydde därför ursprungligen att styra stjärnornas och planeternas gång - alltså just en äkta himladrottnings uppgift som nu tillägnades Maria.

Nordiska modeller

Det finns inga lika uppenbara himladrottningar i den nordiska mytologin som i den egyptiska eller sumeriska, där Isis och Inanna kallas himmelens drottning. Himlens starkaste stjärna är Sirius och Isis var Sirius i gudinnegestalt. För omkring 11- 14000 år sedan låg Sirius relativt nära den södra himmelspolen och var osynlig på våra breddgrader medan den söderut fungerade som mäktig polstjärna. Då hejdade Isis en gång solens lopp för att rädda sin son som blivit biten av en skorpion, och den händelsen kan vara en metafor över en bestämd astronomisk händelse.
I Norden var den astronomiskt mest välliknande modellen av kosmos det runda tältet eller den uppochnervända kitteln som hölls uppe av en mittstolpe, axis mundi. Men bilderna av kosmos var många och varierande.
Den som är mest känd i nutiden är världsträdet: ett träd vars rötter låg i underjorden, alltså i södra himlasfären, och vars topp var vår synliga stjärnhimmel. Trädet stod mitt i världen, Midgård, som omgavs av ett hav och ytterst låg den väldiga Midgårdsormen som en gräns mot evigheten och den okända oändligheten. Flera mytforskare, framför allt de två författarna till Hamlet’s Mill, har övertygande visat att ”världen” inte var att betrakta som en platt jord, utan som det runda jordklotet plus zodiaken. Det är Zodiaken själv som är den stora ormen eller draken som biter sig själv i svansen, ytterst i denna människornas värld.
Vid trädets rot fanns en källa eller en brunn. Den gudinna som rådde över brunnen och/eller trädet har sitt ursprung i en föreställning om ett kosmos som hon har härskat över. Vi har till exempel Menglad och Idun med Världsträdet och Urd vid källan för att bara nämna några få. Också kosmos som det väldiga havet – ibland förtätat till en kittel – finns i föreställningarna. Här hör Gunlöd med diktarmjödet, Nerthus, Såga och också Freja (Frun) hemma.
Frigg med sin rock är den typiska himladrottningen som med sin slända får hela stjärnhimlen att rotera. Både Isis och Innana har avbildats med sländor som himladrottningens attribut. Friggerocken syns i Orions stjärnbild, det var så bältet kallades av nordborna. För att visa Frigg och himlavalvet respekt fick ingen spinna när hennes dygn började. Hennes dag var ju fredag, men dygnet började med natten som var dagens moder. Torsdagskvällen var alltså början till Friggs dygn, och hennes stora gärning vördades då genom att inga runda ting fick sättas i rörelse. Nornorna är hennes mytiska alter ego, som har trefaldigats. När de spinner sina trådar fäster de människoliven i den kosmiska väven, på samma sätt som de stakar ut tidsrymder bland stjärnornas gång.

Bergafrun

I folksagorna förekommer det fjärran berget vid världens ände. Sagans huvudperson ska bege sig dit för att hämta en skatt, en växt, ett djur eller ett visdomsord, och när denna nästan omöjliga uppgift är utförd slutar sagan lyckligt, oftast med ett prinsessbröllop.
På eller i berget finns bergafrun. Hon kan vara ung, hon kan vara en gammal kvinna, hon kan vara alldeles utan bestämd ålder, eller en häxa, men hon är alltid en kvinna med visdom och kraft. Kvinnan på berget är en mytologisk ättling till den forna himladrottningen, hon som kom från berget som sträckte sig från jord till himmel. Toppen var norra himlapolen och i bergets rot under jorden, fanns det under-jordiska riket, södra himlasfären. Det kosmologiska berget representerades bland människorna av utvalda kullar, berg och backar; de kallas fortfarande himmelsberg, dansberg och vårdberg.

En av de äldsta gudinnorna i denna bergsmodell är Ninhursag, den ur-sumeriska modern som skapade världen. Hennes namn betyder hon-från-berget. Hon och hennes gudinne-ättlingar avbildades stående på en kulle, ibland tillsammans med världsträdet (eller som världsträdet), och med två djur på var sida. Djuren kunde vara hjortar eller lejon och de står symmetriskt med sina framben uppe på kullen. Gudinnan mellan lejonen blev efterhand ett kungligt emblem, som användes av både Farao och Salomo. Lejontronen finns kvar i många medeltida katedraler där den var biskopens säte, och den var just en hänvisning till Salomo som den gudomligt vise domaren.

Ninhursak lever vidare i andra skepnader. Ett av södra Indiens många särskilda folkgrupper är Todafolket, vars helgedomar är mejerier där de heliga bufflarnas mjölk offras som smör och ost – till en stor gudinna. Deras välbevarade och avvikande egenart har väckt många forskares intresse, till exempel var det brukligt att en kvinna tog sig två bröder till äkta makar. En av deras urgamla heliga hymner innehåller ordet Ninkursak som upprepas med jämna mellanrum. Deras lärda vet emellertid inte vad ordet betyder. Mytforskaren Joseph Campbell är övertygad om att det är den sumeriska gudinnan från världsberget som åkallas i denna hymn. I Sumér fanns ju helgedomar skapade som berg, zikkurater, och på toppen residerade gudinnans världsliga företrädare, den stora prästinnan, eller Frun. Till henne offrades också mjölk, och till templet hörde stora hjordar. Överskottet från templets rikedom av mejeriprodukter skulle i det äldre Sumér delas ut till de fattiga. Den stora Frun på zikkuratens topp spelade gudinnans roll i många heliga ceremonier, bland annat idkade hon rituell älskog tillsammans med en utvald man. Hennes älskare hade många titlar, bland annat ”Landets herde” eftersom han förestod skötseln av hjordarna, men titeln ”kung”fanns inte.

I folksagorna blir dock pojken som bestiger berget ofta en kung; först vinner han prinsessans hand och blir hennes gemål och så småningom själv kung. Hans dotter blir den nästa prinsessa som en begåvad pojke kan vinna. Det är intressant att den kungliga linjen är en drottninglinje, den är matrilineär. Blodsbandet går från mor till dotter, vilket ju har varit det enda uppenbart säkra blodsbandet genom generationerna.
Det är dock inte bara pojkar som kämpar sig fram till berget vid världens ände och uppsöker Bergafrun där, utan också flickor. En av de mest kända är den namnlösa prinsessan i sagan om prins Hatt under jorden, där flickan är den som under stora vedermödor räddar den alldeles passiva prins Hatt. Denna saga innehåller så många mytfragment med så stora innebörder att den förtjänar en egen artikel.

Nornor, valkyrjor och hemmafruar

I stället ska jag här visa exempel på hur några nordiska världsrådare, bergafruar, har genomgått en förvandling sedan folkvandringstiden. De omtalas i den poetiska Eddan.
Kvädet om Helge Hundingsbane innehåller uråldrigt mytiskt stoff. Det inleds med att han föds i en avlägsen forntid då örnar skreko, heliga vatten runno från himlafjällen och:

Natt blev i gården,
nornor kommo,
som livets lott
lade åt ädlingen;
de bådo honom bliva den bästa hövding
och av furstar mest frejdad tyckas.

De snodde med eftertryck
ödets trådar,
medan borgar brötos
i Bralund;
det gyllene repet
de redde ut
och fäste det mitt
under månens sal.

De öster och väster
ändarne dolde,
däremellan landet
lydde under fursten;
Neres släkting
norrut slängde
ett band som alltid
hon bad skulle hålla.

Det här är en kosmisk begivenhet. Nornorna som har sitt säte vid norra himmelspolen stakar ut en tidsålder på ekliptikan med sina trådar av guld, de definierar en av de tidsåldrar som tillsammans bildar ett storår på knappt 26.000 solår. Himladrottningar har i många myter den särskilda uppgift att utkora en tidsålders härskare. Han blir då hennes älskare/man under denna era. Precis som hon väljer och utkorar honom, är hon ofta också den som störtar honom när hans tidsålder är slut.

Nornorna på det lågande världsberget Logafjäll står ständigt Helge bi; till exempel skickar de ut blixtar från bergets topp som tecken på att han ska gå ut i strid. En gång kommer en valkyrja ridande genom luften till Helge ombord på hans skepp. Hon heter Sigrun, ger honom råd och visdomsord och all sin kärlek; efter många vedermödor och mycket motstånd gifter de sig. Men med Odens hjälp blir Helge dräpt. Sigrun har kraft att gå in i Helges gravhög där hon talar med sin döda älskade. Kort efter dör hon själv av sorg.
Den här tidsålderns härskarinna har nu i den vikingatida versionen splittrats upp i både nornor och valkyrjor, men från början var hon en enda gestalt. Samma uppsplittring finns i de underbara dikterna om Gudrun. Hjälten Sigurd kommer ridande till inte en utan två lysande bergstoppar där en sovande och stridsklädd kvinna residerar. (Det är som i en nattlig dröm där ett viktigt meddelande upprepas i flera omtagningar av samma scen.) Den ena kvinnan är Sigdriva, en vis valkylrja som har hjälpt en krigare som var motståndare till Oden, och därför har Oden sövt henne och placerat henne bakom en nästan ogenomtränglig mur av eld. Nu när hon väcks lär hon ut hemliga kraftrunor och visa levnadsråd åt Sigurd. På en annan fjälltopp, som också är omgiven av flammor, ligger åter en sovande krigare. Först när Sigurd har sprättat upp brynjan med sitt svärd förstår han att krigaren är en kvinna, en valkyrja eller sköldmö. Hon vaknar och berättar att hon inte ville gifta sig, så Oden stack henne med sömntörne och lämnade henne där på fjälltoppen. Hennes namn är Brynhild.
Oden verkar alltså oskadliggöra valkyrjorna, de forna himladrottningarna. Bästa sättet att avväpna dem på är att gifta bort dem, och lyckas inte det, söver han ner dem så de bara kan väckas av en sällsynt kraftfull man för att sedan bli dennes ”vaffande” hemmafru.
Att den här utvecklingen inte är alldeles tillfällig syns i sagan om prinsessan på Glasberget. Hon satt där och vägrade att gifta sig, och då blev hon den ömkansvärda ungmön på glasberget. Glasberget är en degradering av det kosmologiska berget vid världens ände, nu ett föraktat ställe. Att denna plats nu inte alls längre är hedersam framgår i kvädet om guden Frejs såkallade frieri till den vackra jätten Gerd. Gerd hotas till samlag, för går hon inte med på att att låta Frej ligga med henne, ska hon slås med ett trolltämjarspö, hon ska hamna på örnarnas klippa längst bort i världen i norr där världens väktare håller till och varifrån hon kan se ända till Hel; hon ska aldrig få umgås med någon annan än ett monster och aldrig få gifta sig.
Se här, hur den stora gudinnan på sitt världsberg, hon som har skapat himmel och jord, stjärnornas gång och underjordens varelser, nu har förminskats till en medvetslös flicka som bara kan väckas av sin blivande mans kyss, eller till en föraktlig ogift kvinna långt borta på sitt ensamma glasberg. Patriarkatet i Odens gestalt gjorde detta.


Litteratur:
Joseph Campbell: Oriental Mythology, 1962
Riane Eisler: The Chalice and the Blade, 1990
G O Hyltén-Cavallius: Wärend och wirdarne, 1866
Lone Mogensen: Himlasagor och stjärnmyter, 1996
Poetiska Eddan, övers Erik Brate, 1990
Georgio de Santillana & Hertha von Dechend: Hamlet’s Mill, 1969
Merlin Stone: When God was a Woman, 1976