Det var gryning. Jag var liten och låg på marken intill ett vagnshjul, invirad i en knölig, brun yllefilt. Jag hade vaknat av allt bestyr, av den dämpade brådska som omgav mig. Min mamma hade lyft upp mig från den vagn där alla vi barn låg och sov, och lagt mig här. Härifrån kunde jag se allt.
Kvinnor och män – alla stora, inga barn – hämtade saker, lyfte, ordnade, de stånkade lätt och fnissade ibland, men hela tiden tyst och målmedvetet i stort samförstånd. Stämningen var upprymd och förväntansfull. Min mamma fanns mitt i alltihopa, hon pekade lugnt och myndigt och verkade ha överblick. En liten bris började blåsa, jag kände den över ansiktet, och alla skyndade sig att bli klara. Plötsligt hördes ett rop längre upp i backen: Nu kommer hon! Då skrattade alla, rätade på sig, vände sig mot solen som just då gick upp.

Den här drömmen drömde jag när jag i unga år hade flyttat långt bort hemifrån, till en plats där jag var alldeles historielös. Jag visste genast att drömmen visade en bronsålderscen. Jag visste också var den hade ägt rum – vid min barndoms sjö, Ellesjön.

Där hade vi badat. På varma sommardagar vandrade alla grannar dit tillsammans. Småbarn i barnvagnar som mammorna drog, de större på ramar, sadlar och pakethållare, med benen dinglande för att nå pedalerna på cyklarna som papporna ledde. Grusvägen slingrade sig uppåt, blev till en mörk hålväg, tills en markväg öppnade sig ner mot sjön. Plötsligt blänkte vattnet framför oss. Där fanns en liten sandstrand, omgiven av vass och snår, men på andra sidan sjön låg en mörk skog.

Vi fick aldrig gå in i vassen för där lurade en jättegädda som kunde bita händerna av oss. Och aldrig, aldrig gå längre ut än vattnet nådde oss till naveln. För sen blev sjön bottenlös. Jag minns min mammas vita armar som lojt och njutningsfullt vevade långt därute, hon kunde simma. Och doften av tobaksrök från pappornas pipor, blandad med lukten av termoskaffe och ostsmörgåsar med plåtsmak. Det var ett äventyr.

Sen upphörde utfärderna till sjön. Jag visste aldrig varför. I stället brukade vi barn gå till sjön om vintern. Då tog vi en genväg över åkrarna och följde ett gammalt stengärde rakt norrut, där låg drivorna höga. Vi hade två par vuxenskidor med oss och några träkälkar med järnmedar.
Det var uppförsbacke dit, ända tills sjön blänkte nedanför oss. Från krönet sluttade åkern brant ner mot sjön, med en liten platå strax innan stupet ner till vattenbrynet. Här turades vi – med barns sinne för rättvisa – om att åka skidor, kälke eller vänta. Vi satt på huk på skidorna ner för backen, och när vi kom till platån slängde vi oss åt sidan för att bromsa innan den branta brinken. Vi kunde inte fortsätta ut på sjön, för den frös aldrig till. Vi gick först hem när det började skymma.

Sen upphörde också vinterutfärderna.

Grannflickan var min bästa vän. Vi började fundera över Ellesjön. Där låg den så dold och hemlighetsfull; den hade bjudit oss på underbara upplevelser, men alla hade slutat så abrupt. Och så gick det rykten om kusligheter som hade hänt där.
Vi beslöt att undersöka sjön och ville börja med den okända stranden, den med skogen.

Så vi cyklade dit och fann ett hjulspår som vi följde in i skogen. Granarna stod täta, mörka och tysta. Det var längre ner till stranden än vi trodde. Stigen blev trång, vi fick leda våra cyklar. Pedalerna skavde oss på benen. Vi slutade prata. Knappt några fåglar hördes här, inga bilar eller traktorer hördes, inga människoljud alls. Då plötsligt stod en stor man framför oss på stigen. Han siktade på oss med ett gevär. Lamslagna stannade vi. Han röt att han skulle skjuta om vi inte genast försvann ut ur skogen. Vettskrämda vände vi cyklarna, snavande sprang vi därifrån, och så fort det gick cyklade vi ut ur skogen.

Och nu flera år senare drömde jag en midsommarscen vid Ellesjön för tretusen år sen.
Drömmen följde mig, och jag fick lust att söka upp sjön igen.
Följande vår, när jag besökte mitt barndomshem, tog jag den gamla vintervägen längs med gärdet mot norr. Det växte hagtorn på gärdet, snart skulle de explodera i vitt och rosa. Jag mindes hur vi sugit på de röda bären när vi hungriga gick hem från skidbacken. Och förundrades över hur våra små barnaben hade orkat pulsa den långa vägen, i snö, då, för länge sen.
Jag hade läst på och visste nu att min barndoms stora Ellesjö bara var en kilometer lång, med kälkbacken i ena änden och badstranden längst bort i andra.
Nu var jag framme. Nedanför mig låg sjön. Såg ut som förr, ingenting hade tiden ändrat. Två harar sprang sprittande bort över åkern. Jag gick ner till den lilla platån. Marken var nyharvad, myllan doftade torrt och hemvant.
Jag satte mig ner på marken, den var mjuk och varm. Nedanför mig låg vattnet stilla. Ibland hördes små kluck och plask. En lärka sjöng. Ovanöver skogen, där mannen med geväret hade skrämt oss, lekte två korpar lustfyllt i luften. Jag kände mig välkomnad. Här hade jag legat i min dröm, då någon såg solen stiga upp och ropade: Nu kommer hon!
Kanske hade sjön varit helig? Kanske var backen ett heligt berg? Här var jorden närmast himlen, här kunde människor följa solens och stjärnors gång och mäta tiden. Kanske kom människor långväga ifrån, körande i sina vagnar, som i min dröm liknade små prärievagnar. Satt jag på helig jord?
Det var stilla här, inga hus syntes, av människor märktes ingen, utom en traktors avlägsna brummande i andra änden av åkern, osynlig bortom backens kam.
Jag silade jord mellan fingrarna och fann handslagen flinta. Men något hejdade mig, jag stelnade till och höll andan. Det hade blivit fullkomligt tyst. Ingen lärka sjöng, inga flugor surrade, inga fåglar ropade i skogen. Då skymtade en rörelse i ögonvrån. Jag vände på huvudet och såg en rökslinga virvla upp ur marken alldeles intill mig. Som från en fimp, men hur kunde någon ha närmat sig så ljudlöst? Utan att kasta skugga? Jag vred på huvudet och tittade bakom mig. Men hela sluttningen låg tom och välkammad av harven, utan andra fotspår än mina. Förbryllad vände jag på huvudet, tillbaka mot sjön. Nu syntes nya rökvirvlar växa fram ur marken, flera och flera, överallt – framför mig, bredvid mig, alla mycket nära, jag var alldeles omringad av dem. Röken var doftlös och vit och upplöstes en meter över marken. Jag var förtjust och nyfiken, men försökte samtidigt hitta en förklaring, förgäves, och så blev jag rädd.
Skärrad reste jag mig upp, vände mig om för att hämta trygghet från det håll jag hade kommit. Långt borta syntes bonden på sin traktor, nu hörde jag den igen. Lärkan började sjunga. Lugnad vände jag mig om mot sjön igen, men nu var all rök försvunnen.
Jag stod kvar en stund, villrådig.
Sen gick jag hem.

Bild E

rika Persson

Många år gick, mitt barndomshem upplöstes, jag kom aldrig dit mer.
Tills jag på gamla dar berättade om sjön för min kusin. Vi beslöt att göra en dagsresa dit och besöka den sällsamma platsen.
En frostig morgon sent i september for vi iväg, upprymda och förväntansfulla. Mitt på dagen kom vi till gamla kända vägar, där nya människor nu körde. Vi svängde in på hålvägen där vi hade gått för en livstid sedan. Vi började leta efter markvägen ner till badstranden, och fann den. Längs med en stubbåker följde vi den ner mot sjön.
Där låg den igen, bottenlös och blå. Den pyttelilla badstranden. Vassen med gammelgäddan. Mörka skogen på andra sidan.
Vi steg ur bilen.
Den kryddiga doften vällde över mig med urgamla, ordlösa minnen.
Trollsländor glimmade och surrade, fast hösten var här.
En liten stig ledde söderut in i snåret på strandbrinken. Vi började följa den för att komma till andra änden av sjön, till skidbacken med platån där vita virvlar kommit upp ur marken och där jag legat i min dröm.

Vi gick genom tät snår av al, kaprifol och vide, ibland fick vi klättra över tjocka pilträdstammar som sträckte sig ut över vattnet. Där flöt vita och röda näckrosor, ett överflöd av smörblommor kantade vår väg; ibland fick vi väja för stora klasar av besksöta. Luften var frisk och förtätad av frodighet, bark och blommor, plötsligt fladdrade stora sälgskimmerfjärilar fram, vingarnas blåa radband lyste. Mitt i allt hördes göken gala, ropen ekade över sjön. Vi stannade upp och såg på varandra, glada. Sen fortsatte vi längs stigen, vi hade helt glömt att prata; vi travade på alldeles oförundrade över att här var det vår och sommar.

Utan förvarning upphörde stigen. Den bara slutade framför en mur av kullfallna, övervuxna träd. Vi ville inte vända om nu och gå tillbaka samma väg, i stället vände vi ryggen mot sjön och började pressa oss genom grenar och lianer uppför en liten brant. Och vi steg ut i rymd och ljus på stubbåkern. Den dunkla djungel som vi vandrat genom täckte endast strandbrinken nedanför. Men här lyste de korta stråna gult i eftermiddagssolen.
Vi upptäckte att vi inte ens kommit halvvägs till skidbacken, och att vi var väldigt hungriga. Så vi gick tillbaka till badstranden, där bilen stod.
Tysta och tagna fikade vi i bilen.
Vi började ana att som den kritiska gästen skrämdes av sjön, kunde den tveklösa mötas av givmilda under.
Vår gåva var den att en höstdag få vandra i doftande försommar tre hela timmar, medan vi gick en sträcka på mindre än femhundra meter.

Lone Mogensen är historieberättare för både barn och vuxna, författare, föreläsare och folkbildare.