Enligt mina tonårskompisar skapades poesi av olycka, rödvin och krångliga ord. Enligt Snorre Sturlassons Edda uppstod skaldskapet när asarna slöt fred med vanerna och befäste sin fredsuppgörelse genom att spotta i ett kar. Av spottet gjordes mannen Kvase som var så klok att han kunde besvara alla frågor. Kvase reste omkring för att att dela med sig av sina kunskaper, men dvärgarna Fjalar och Galar slog ihjäl honom och bryggde mjöd av hans blod som gör poeter av dem som dricker det. “Dvärgarna sade till asarna att Kvase hade kvävts av klokskap eftersom ingen där var tillräckligt lärd för att fråga efter hans lärdom.” Snacka om ursäkt.
Berättelsen om Kvase är en av de mest fantasieggande i Eddan och ingår i den längre myten om skaldemjödet som Oden lyckas stjäla från jättarna. Han ligger tre nätter med jättinnan Gunnlöd och lyckas fly med mjödet och med hennes pappa, Suttung, i hasorna. Ren spänning, ett äventyr om svek och list?
Hemligheten med de fornnordiska myterna är att de öppnar sig för ständigt nya tydningar och aldrig släpper greppet om sina konsumenter. Det har varit fallet under hela deras existens. Redan under vikingatiden tog de första missionärerna upp de fornnordiska myterna i omtolkad form när motspänstiga svenskar skulle kristnas.
En populär myt var den om guden Tors fiskafänge. Myten är avbildad bland annat på en uppländsk runsten, men inte nödvändigtvis med hednisk innebörd. De anpassningsbara missionärerna hade nämligen förklarat att Tor egentligen var en symbol för Kristus och Midgårdsormen en för Satan. Myten kunde alltså bevisa att Jesus frälser världen från det onda!
Omtolkning av fornnordiska myter är alltid aktuell. Tendensen hos olika grupper, ofta nationalistiska, att söka nyttja asarna för skumma syften gör det angeläget att allmänkunskapen om den fornnordiska mytlitteraturen hålls på hög nivå. Det förtjänar den förvisso av egen rätt. Den behöver också ständigt vändas och vridas på för att nya njutningar och värden ska utvinnas. Ändå känns det en smula svindlande att bli utsatt för det senaste försöket att lägga fram en helhetstolkning av vad Tor, Fröja, Loke och de andra egentligen sysslade med. Det kommer från andra sidan jorden där den kända litteraturprofessorn Margaret Clunies Ross vid universitetet i Sydney har skrivit ett verk i två delar med titeln Prolonged Echoes (1994–98). Första delen har nu kompetent översatts till svenska av Suzanne Almqvist under titeln Hedniska ekon. Myt och samhälle i fornnordisk litteratur (Anthropos 1998).
För Margaret Clunies Ross är inte berättelsen om Kvase i första hand bara underhållning och god litteratur. Hon griper sig frejdigt an den fornnordiska mytvärlden med socialantropologiska verktyg och tolkar exempelvis myten om skaldemjödet som ett uttryck för konflikten mellan asarna och jättarna på ett mer generellt plan. Där “skapar asarna också kultur genom att lägga beslag på naturresurser som redan finns i världen, ofta i jättarnas förvar, och ta dem i bruk så att de får en social innebörd och dessutom makt att påverka. För att ta skaldemjödet som exempel befann sig detta i dvärgars respektive jättars ägo, men utan att vara dem till någon nytta. Men när Oden väl hade ‘befriat’ det ur jätten Suttungs och hans dotter Gunnlöds förvar, blev poesin ett mäktigt kulturellt uttrycksmedel och även ett medel för social kontroll.”
Claude Lévi-Strauss arbetade med ett strukturalistiskt system baserat på binära motsättningar. Men Clunies Ross vill istället lansera ett tredelat system, vilket skulle antydas av alla de nordiska myterna och som bygger på begreppsparen natur och kultur, kvinnligt och manligt samt ordning och oordning. Gudarna står här för kultur, manlighet och ordning, jättarna för natur, kvinnlighet och oordning.
Om myter med funktionalistisk antropologi ska definieras som “ett grundlag för socialt handlande” förklarar det varför det är så farligt med det kvinnliga i fornnordisk mytologi och varför gudarnas onaturlighet är överlägsen jättarnas naturlighet. Ändå måste de senares resurser ständigt utnyttjas av gudarna. Det naturliga vore att upprätta en bytesekonomi, där resurser som guld, gemåler och andra nyttigheter flödar mellan asar, vaner och jättar. Men det kan inte asarna ställa upp på. Ingen får nämligen tafsa på deras kvinnor! Istället fotas en ren rövarekonomi, där asar och vaner med våld tillägnar sig jättarnas resurser, inte minst deras kvinnor (fast helst utan äktenskap). Detta kallas “negativ reciprocitet”.
Det råder ingen tvekan om att det är den sociala världen och den negativa reciprociteten som ligger Clunies Ross närmast om hjärtat; där resonerar hon mest inspirerat. En genusteoretisk medvetenhet genomsyrar också hela boken och bidrar till dess kreativa intryck. Energiskt och entusiasmerande lockar hon med läsaren på en översikt av gudarnas sammanstötningar med jättarna, och det är nästan inte utan att de senare får den större sympatin. Hennes grundläggande axiom är att den mytologiska världen indelats i tre statusskikt med asarna överst, vanerna något under och jättarna i botten. Asar kan hämta sig hustrur i alla grupper. Vanerna är så få och därtill förbjudna ingifte att de bara kan gå till jättarna på jakt efter kvinnor. Underhållande och tankeväckande är analysen av hur vanen Frö blir kär på avstånd i en jättinna som heter Gerd. Frö sänder sin tjänare för att övertala Gerd till giftermål men hon är helt ointresserad. Guld och andra trevligheter har jättarna lika gott om, och hon inte ger med sig förrän hon hotas med sorg, fängslande, perverterad sexualitet och gudarnas vrede.
Också en annan jättinna, Skade, råkar illa ut i umgänget med asarna efter att de slagit ihjäl hennes pappa. Som ersättning får hon gifta sig med Njord och lockas därtill i skratt av Loke som binder ett rep runt pungen och andra ändan i skägget på en get; ömsom rycker dragkämparna och ömsom vrålar de av smärta tills Skade inte kan låta bli att garva.
Men genom att acceptera förlikningen har Skade blivit lurad på sin lagliga rätt, genom att ingå äktenskap förblir hon inte längre i den unika positionen för en kvinna att med full arvsrätt kunna kräva blodshämnd. Skade och Gerd har också det gemensamt att de överskrider gränsen för tillåten kvinnlig sexualitet, utmärkt av passivitet. Gerd tar sig rätten att försöka avvisa frieriet, hon “spelar inte med i äktenskapsspelet”. Skade tar initiativet i att välja äkta man, lika förbjudet det.
Med Clunies Ross’ analys måste asarna ha varit livrädda för det kvinnliga. Liksom i den grekiska mytologin hittade man på att själv alstra liv utan kvinnors hjälp, så kallad partenogenes. Urfadern Ymer frambringade sålunda barn under armarna och mellan benen. Inte heller dög det att syssla med sejd, schamanism. Det ansågs kvinnligt och utövades av Fröja. Nu visade sig sejden vara så användbar att Oden inte kunde låta bli att lära sig den också. Men det fick han också lida smälek för. Även Loke som har tydlig kontakt med sin kvinnliga sida hånas för detta. Han föder en kull trollpackor efter att ha ätit en ond kvinnas hjärta, och när han en gång förvandlat sig till sto bär det sig inte bättre än att han kommer i olycka och föder det åttafotade fölet Sleipner.
I hastigheten verkar Clunies Ross nästan glömma att asarna inte är verkliga, även om hon inledningsvis för ett resonemang om förhållandet mellan myt och samhälle. Vad innebär då hennes analys för bilden av synen på kvinnan i det vikingatida samhället? Den skulle i alla fall förklara varför kristnandet bevisligen gick särskilt fort bland kvinnor; de hade nog en bättre ställning i den nya tron än i den fornnordiska religionen.
Det finns mycket att hämta i Hedniska ekon, men också en del att reagera mot. Då tänker jag inte på att framställningen framförallt i början är ganska tillkrånglad. Det är istället grunden för Margaret Clunies Ross’ teoretiserande som ibland skakar en smula. Hennes grundläggande resonemang bygger på att det verkligen går skarpa skiljelinjer mellan asar, vaner och jättar i mytens värld och att asynjorna, gudinnorna, är underlägsna sina manliga motsvarigheter. Stödet söks i de mytologiska texterna. Bekymret är att ibland motbevisar dessa texter just det som hon försöker belägga. “Asynjorna är inte mindre heliga eller kraftfulla” slås det fast i Snorres Edda. Likaså hävdar Clunies Ross ofta att vanerna är en andra klassens gudar som inte njuter asarnas alla privilegier. Men vanen “Frej är den yppersta av asarna” sägs det hos Snorre. Och om nu jättinnor är så föraktade, varför räknas då Jord, Rind och framförallt Gerd till asynjorna? Man kan ju inte använda Snorres Edda som källa och samtidigt inte godta det som strider mot ens tolkningar. Att använda hans uppgifter emot honom vore att översnorra Snorre!
Tyvärr är det inte ovanligt just i litteraturvetenskapliga sammanhang att låta en tolkning söka sin text. Man glömmer lätt att myterna själva är så mångtydiga och undflyende (vilket naturligtvis i hög grad bidrar till deras fascination). Så berättar Snorre på ett ställe att asynjan Gefjon fött fyra söner men senare att hon är jungfru. Till och med specialisterna glömmer sig ibland. Då kan det vara bra att kunna vända sig till källorna själva. Snorres Edda föreligger lyckligtvis i en färsk och fullständig översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm (Fabel, 1997), varifrån mina citat hämtats.
Margaret Clunies Ross arbetar inte fragmentariskt utan med stora penseldrag, kanske inte felfritt men oerhört fruktbart. Hedniska ekon kryllar också av infallsrika uppslag och det kan inte råda någon tvekan om att hon har förnyat utforskningen av fornnordiska texter.
Henrik Williams är professor i runologi, Uppsala universitet.