Med sin bok I grunden god: En optimistisk historia om människans natur går den nederländska historikern Rutger Bregman till strid mot idén att människan i grunden är självisk och omoralisk. Bregman menar att det finns en förhärskande idé i dagens samhälle om att de flesta människor styrs helt av sitt egenintresse och inte bryr sig om andra. En idé som enligt Bregman inte bara är felaktig utan också farlig – tron att människor är själviska egoister gör att vi skapar samhällen för just sådana.
Eftersom Bregman är historiker tar han avstamp i historien. Genom att belysa en mängd historiska exempel visar han hur människor ofta har betett sig betydligt mer osjälviskt och sympatiskt än vad man förväntat sig. Samtidigt visar han hur det finns en historia bakom idén att människan av naturen skulle vara ond. Bregman menar att människor som har (eller vill ha) makt ofta sprider idén om människans ondska, därför att om människan är ond behövs det kontroll och tvång för att hindra den ondskan. En kontroll som de med makt kan tillhandahålla, så länge de får behålla makten såklart.
Genom att anlägga ett längre historiskt perspektiv försöker Bregman också visa att den mänskliga naturen skiljer sig från vad många idag tror sig veta om den. Han menar att det vi vet om våra äldsta förfäder, de som levde i jägar- och samlarsamhällen, tyder på att de levde i kulturer som inte på något sätt präglades av själviskhet. Samtidigt saknade dessa kulturer den sorters maktfullkomliga härskare som styrt många av de samhällen som kommit efter dem. Övergången från de tidigaste samhällena till bofasta jordbrukssamhällen är en övergång till samhällen med styrning uppifrån, och samtidigt en övergång till samhällen som är hårdare och mer konfliktfyllda. Även om det naturligtvis är svårt att veta exakt hur de tidigaste mänskliga samhällena sett ut är det en mycket intressant poäng att de troligtvis inte alls präglades av sådant som många idag anser är grundläggande drag i den mänskliga naturen.
Även om Bregman menar att människan i grunden är god så erkänner han att människor ofta begår – och historiskt ofta har begått – onda handlingar. Den viktiga skillnaden enligt hans synsätt är att många av dessa handlingar begås i strid med vad människor vill, under tvång. Till exempel finns det mycket som tyder på att många soldater i krig aktivt velat undvika att döda sina motståndare, något som märks bland annat i det historiskt utbredda beteendet att medvetet missa fienden (eller att helt undvika att avfyra sitt vapen). Att soldater alls dödar beror till stor del på trycket ovanifrån.
I I grunden god finns ett historiskt fokus, naturligt nog med en bok skriven av en historiker, men samtidigt finns det också gott om intressanta analyser av vår samtid. Bregman vill inte bara visa på hur det cyniska perspektivet på människan dominerar vårt samhälle, utan också visa på vad som händer när man istället utgår ifrån andra sätt att tänka om människor. Som ett exempel skildras norska fängelser i jämförelse med amerikanska. I de de amerikanska fängelserna behandlas fångarna som blodtörstiga djur (med hård kontroll och hårda levnadsförhållanden), i de norska fängelserna behandlas de som människor (med relativt stor frihet och komfort). Resultatet blir att de amerikanska fängelserna blir extremt mycket våldsammare, och att de som kommer ut därifrån mycket oftare återfaller i brott. För Bregman blir de norska fängelserna ett exempel på vad som kan hända om man vågar se det goda i människan, även i brottslingar.
Enligt Bregman finns det ett antal anledningar till att idén om den onda mänskliga naturen fått så starkt fäste i vår tid. En anledning är att vi präglas av vår historia, där bland annat kristendomen ofta spridit idén om människans inneboende ondska. En annan anledning är att idén om människans själviskhet spridits av flera vetenskapliga discipliner, bland annat inom ekonomiska studier där forskare länge har utgått ifrån att människor helt agerar utifrån sitt egenintresse. En anledning som Bregman ser som central är hur den moderna nyhetsförmedlingen fungerar. Det ingår i nyhetsrapporteringens inneboende logik att fokusera på det som sticker ut – som våld, mord och krig – men just detta fokus skapar bilden av att dessa saker egentligen är det normala. Genom att ständigt matas med skildringar av människans värsta beteenden får vi en väldigt skev bild av hur världen ser ut.
En intressant iakttagelse är att detta avspeglar sig i vårt språkbruk, i hur vi använder ordet ”realistisk”. Filmer och böcker som beskriver mörka händelser stämplas ofta som realistiska, trots att det som beskrivs är extremt. Samtidigt används ordet ”realist” ofta om den med en mörk syn på världen. ”Säger det inte mycket att ’realisten’ i vårt språkbruk har blivit synonymt med en cyniker?”, skriver Bregman. Han menar att det egentligen borde vara tvärtom, eftersom cynikerns negativa människosyn inte stämmer överens med verkligheten. Att tro det sämsta om människan är långt ifrån realistiskt.
Efter att ha läst Bregmans bok känner jag mig fortfarande osäker på själva grundidén. Att människan inte är ond eller självisk till sin natur tycker jag att han lyckas bevisa, och de argument som framförs mot den idag så utbredda cyniska synen på människan känns övertygande. Däremot är jag inte fullt lika övertygad om att man kan dra det ytterligare ett steg och säga att människan i grunden är god. Här tycker jag att hans bevis är lite svagare. Kanske beror det på att jag tycker att det är en väldigt komplicerad filosofisk fråga: dels för att det är svårt att avgöra vad som egentligen tillhör vår mänskliga natur, dels för att det inte alltid är självklart vad som är det goda. Men det här är egentligen en mindre invändning, en gradfråga.
Jag hoppas att många människor kommer läsa I grunden god och att dess idéer slår rot i människors tänkande. Dagens samhälle känns allt kallare och hårdare, allt mer präglat av cynism och en mycket mörk människosyn. Därför känns de idéer som boken argumenterar för så viktiga idag – som samhället ser ut har behovet av en stridsskrift mot cynismen aldrig varit större.