Tro och vetande är intrikat sammanvävda i en människa. Av någon anledning kan hon veta något, men ändå agera i direkt motsättning till det, på något hon tror. Eller kanske snarare på något hon hoppas ska vara sant. Att sätta på sig skygglappar är ett sätt att agera. Att inte göra något alls är också att göra något. Jag kan själv känna mig träffad av den beskrivningen.

Min forna svärfar var skogvaktare. Få titlar kan vara vackrare. En person som är satt att vakta skogen, sköta den, värna den. En person som är satt att vilja skogen väl? Min romantiska bild rubbades inte av de plantodlingar som företogs i hans trädgård, för att hitta de mest resistenta trädsorterna. Inte heller av hans berättelse om hur DDT förstört en hel häck, trots att det bara var ogräset på uppfarten som skulle bekämpas. Jag visste vad som gjorts och gjordes, men valde att bortse från det, på grund av det jag ville se, den gode skogvaktaren. Jag såg inte vad han var satt att göra och vilka incitamenten var för det stora skogsbolaget att hålla honom i arbete. Men det var ju inte skogen han skötte, det var träden. Träden som skulle ge så mycket avkastning som möjligt och därför behövde vara resistenta, snabbväxande och raka – det vill säga säljbara. Skogens sammanhang var inget som intresserade ett vinstdrivande bolag med tillväxtsiffror i blick. Här kan man verkligen tala om att inte se skogen för träd. Jag kom att tänka på honom när jag läste Anita Goldmans Det vilda hoppets geografi.

Med jämna mellanrum dimper det ned en bok hos bokhandlarna som skräller så högt att jag vaknar upp till sanningen och sammanhangen igen, och det här är en sådan bok. Efter läsningen förmår inte längre de faktum att gräset fortfarande är grönt utanför mitt fönster, eller att en sothöna fortfarande dyker i dammen ett stenkast längre bort, hålla mina skygglappar på plats.

Redan i förordet väcks det längtanssorgsna suget i mellangärdet. Goldman skriver om vår förlust av naturen som hem och vår förlust av kunskapen om naturen, om hur vi kan leva i harmoni med den och av den. Budskapet skapar en sorgsenhet i mig som inte går att trösta bort, med mindre än att ett gediget och verklighetsförankrat hopp väcks igen, ett hopp om att det ändå ska finnas en fredlig, vänlig väg ut ur det predikament som girigheten och det antropocentriska tänkandet försatt oss i, och som Goldman insiktsfullt utvecklar i sin bok.

I boken samlar hon mycket av det vi vet om jorden, inte om planeten jorden, utan om humus, den livgivande jorden som när oss och all övrig natur, den jord som vi fjärmat oss från och gjort till något annat än del av oss själva, ”av jord är du kommen” till trots. Hon sätter in begreppen jord och natur i flera större perspektiv, och hon väver in människan i sitt naturhistoriska och kulturella sammanhang, visar hur genomgripande symbiotiskt förhållandet mellan jord och människa är, och hur människan, liksom allt levande, beror av detta tunna lager humus. När hon beskriver hur oerhört lång tid det tar för humus att skapas och i vilken takt vi förstör den, väcks inte bara längtanssorgen, utan även den frustrerade ilskan i mig.

Goldman blottlägger lika exakt som vivisektören blottlägger skallen från huden, hur människan genom moderniteten systematiskt och våldsamt separerats och alienerats från det vi lärt oss kalla naturen. Människan har i sin iver att dominera, kontrollera och effektivisera den lyckats så bra att de flesta av oss inte längre vet varifrån maten vi äter kommer eller hur den producerats, inte vet hur den flådda inplastade styckbiten hamnat i matvaruaffärens disk, hur djuret mådde, eller ens vilket sorts djur det handlar om. Vi vet inte ens att det vi kallar natur ofta är något av människan tillrättalagt. Det är smärtsamt att läsa, och jag vill titta bort igen, och hoppas att det inte är så illa. Men jag vet att det är sant. Det är så illa. Goldmans flygande perspektiv är en vältalig utgångspunkt för den som vill påminna sig om de stora, av människan skapade sammanhangen, och hur de ligger inbäddade i de ännu större sammanhang, som vi inte, hur gärna vi än vill det, kan ha makt över, men som vi systematiskt väljer att bortse ifrån.

Ta till exempel Francis Bacon och René Descartes. Fortfarande figurerar de i våra sinnen och skolböcker som upphöjda tänkare, som banade väg för den moderna vetenskapen, och med Goldmans ord, även för den ”vetenskapliga tortyr” som naturen utsatts för i deras kölvatten. Deras syn på naturen var en av själlös mekanik, naturen blev under deras inflytande ett diversifierat objekt fritt från känslor, något som människan ohämmat hade rätt att härska över. Deras tankar skapade i förlängningen en tuktad miljö, en instängd natur, det vi idag brukar kalla naturreservat, jordbruk eller trädgård. Företeelser vi ofta instinktivt betraktar som goda, men, som Goldman visar, om de betraktas utifrån den historiska bakgrunden, även kan ses som djupt problematiska. Hon tar i ett avsnitt upp den militanta kontroll av naturen som kungligheter och adelsmän genomdrivit genom tiderna. Solkungens Versailles, Henrik den VIII:s Hampton Court. Dessa imposanta genomtuktade trädgårdsskapelser bygger på ett formidabelt skövlade av jord och natur och har många liv på sina samveten. Det blev ett mode som spred sig som en löpeld genom adelskalendrarna. De böljande gräsbevuxna fälten avgränsade medelst häckar, som större delen av den brittiska ön består av, vars skönhet vi idag ofta beundrar, bär denna tids hänsynslösa härskarmetoder i sina uppenbarelser och dessutom en systematik av sönderslagna byar och gemenskaper. Skånes böljande gula raps- och sädesfält är ett annat exempel. Det finns inget naturligt med det landskapet heller. Bakom ligger godsägare McLeans stora skifte, ett omskapande av landskapet i storskalighetens och effektivitetens tecken. Många var de byar som oåterkalleligt försvann, borta var den småskalighet och samverkan som långsamt växt fram under tusentals år.

Det är det, sedan dess, fortsatta objektifierandet av den fria vildvuxna naturen som har lett till den skövlande ödeläggelsen och artdöden som vi bevittnar idag. Det kunde tyckas att det vore hög tid att ödmjuka sig. Att de etiska övervägandena måste bli ledstjärna, inte bara sägas vara det, när det ur vetenskapen födda teknikstyrda brukandet av naturen tillbeds. För vildheten har väl aldrig förlorat sitt alldeles egna existensberättigande? Det är bara människan som har tagit det ifrån den genom att själv separera sig från den för att sedan sätta på sig skygglapparna.

Mina barns farfar kunde ha fått vara den skapelsens trädgårdsmästare som säkert också var hans egen önskan, innan skogsbolaget formade honom, som många andra, efter sina egna snäva vinstintressen. Och jag kan inte släppa känslan av att jag är lurad. Att han var lurad, att de flesta människor som levt och lever i modern tid har blivit så grundlurade. Goldmans bok förstärker den känslan och blottlägger metodiskt och poetiskt varför. När jag lägger boken ifrån mig framträder mekanismerna som drivit oss fram till en förödd planet lika klart som källvattnet fortfarande borde porla i våra vattendrag. Vi har förlorat (och förlortat, som jag först råkade skriva), något grundläggande. Detta grundläggande betraktas, i vår genomrationaliserade och effektivitetsdyrkande tid, som något bakåtsträvande, något passivt, när det i själva verket är själva förutsättningen för liv, för människans fortsatta existens i det enda hem vi känner, jorden. Och det vi förlorat? Jo, den uppmärksamma närvaron, känslan av förundran, förmågan att sätta något annat (jorden) och någon annan (allt liv på jorden), än den egna individens personliga tillfredsställelse i varje stund främst. Långsamheten. Tålmodigheten. Kunskapen om den verkliga naturen.

Genom vindlande berättelser om den västerländska sfärens religiösa myter, de vi enligt Goldman inte kan frigöra oss från även om vi försöker, om maktmänniskors ständiga begär, vetenskapens framväxt och omtolkningar av judisk/kristna synsätt för att rätt färdiga den vetenskapliga vivisektionen av världen, tar hon oss fram till dagens ohållbara situation och ställer frågan – vad behöver vi nu? Och svaret blir att vi behöver frigöra oss från den överskuggande övertygelsen om att människan är satt att härska över jorden, att naturen är vår att plundra. Dessa föreställningar som är relativt moderna tar enligt Goldman fart med Calvin och Luther i en omtolkning av skapelseberättelsens som i förlängningen gifte sig ödesdigert väl med vetenskapens och industrialismens utvecklingsbehov och som sedan dess fortsatt underbygga det. Vi står nu vid resultatet, vid stupet, och de som ropar högst idag kommer att driva oss över kanten om de får fortsätta. Men om det vi förlorat återupprättas, om någon klok politiker kanske plockar upp Goldmans bok och läser den med omsorg och eftertanke, så kanske hen lyckas rädda oss åter till den enda natur vi kan leva av.

Hoppet, då? Fick jag med mig hopp? Ja, ett litet ljus lyser i mörkret. Kanske har Goldman med sina tankar och redogörelser kring de judisk/kristna berättelserna sökt plantera hopp. Ett hopp om att det kan finnas en kraftfull väg framåt via det religiösa, genom att ta upp äldre tolkningar av den judisk/kristna traditionen, de som tar avstamp i människans förvaltande uppdrag, människan som skogvaktare i dess vackraste form. Men mot bakgrund av det som utspelar sig framför våra ögon i Gaza, i Ukraina, känns tanken på den sortens religiösa uppvaknande långt borta. De goda tanketraditionerna finns där, men enskilda makt havare vantolkar dem till oigenkännlighet. Visdomen existerar men de girigaste och de mest våldsbenägna lyssnar inte. Den goda skogvaktarens lykta lyser outsägligt långt borta, men den lyser.

Karolina Schultz Danielsson är jurist som blev facköversättare, yogalärare och personlig assistent. Skriver mycket och gärna.