Ett ämne som sällan diskuteras är relationen mellan djur och människa under den så kallade forntiden. Bristen på nedtecknade källor är ett skäl och ett annat är kanske ointresse. Man tycks nöja sig med föreställningen att djur har blotats, slaktats, dragit tunga lass, blivit sytråd och varma kläder eller på annat sätt använts till gagn för människan. Men har verkligen nyttoperspektivet präglat synen på alla andra levande varelser ungefär som den gör idag?

Tidsperioder och deras namn

Järnåldern får sitt namn av den metall som verktyg och annat framställs av under perioden och den pågår från år 500 före vår tideräkning (fvt) till år 1050 efter vår tideräkning (evt). Insprängt här finns den så kallade Vendeltiden som är periodiserad till 550 evt – 800 evt. Vendeltiden övergår sedan i det som vi kallar Vikingatiden 800 evt – 1050 evt. Med andra ord, Vendeltiden är en del av järnåldern och Vikingatiden avslutar densamma. Båda perioderna präglas av rika fynd från bland annat gravar.

När det gäller tro och kult känner vi väl till asagudarna genom vikingarna men svårare är det med vanerna. Asarna är stridsgudar medan vaner tillhör en fruktbarhetskultur. Vanerna – både som eventuellt folk och som makter – föregår asarna. Och precis som under andra maktövertaganden ges gamla makter och myter nya namn, nya uppgifter och flätas in i den nya tron. Frågan är om man kan se något av denna glidning mellan dessa två genom att vända fokus mot andra djur.

Djuren mellan vaner och asar

Professor emerita Kristina Jennbert talar om vad hon kallar för Midgårdsmentalitet i förhållande till de andra djuren. Med det avser hon den tankevärld och de praktiker som innefattar djur. Förutom att de fyllde praktiska ändamål som mat, material och hårt arbete kunde de också ge människan en social identitet av makt, välstånd och status samt peka på var man kom ifrån. Mer intressant är att människor, främst män vad vi känner till, tar ett djurartsnamn som sitt egennamn: Varg, Björn eller, för att ta ett kvinnonamn, Lo. Berättelser är fyllda av djurfylgjur som är ett slags personliga hjälpandar i djurform: vildsvin, björn, varg, rovfåglar, oxar, rävar etc. Enligt Jennbert ges djuren i berättelserna mänskliga egenskaper. Jag tänker att människan också fick kraft och kunnande av de djur som hon relaterar till. Människan får djurliga krafter. Det vanligaste skriver docent Kent Andersson, är att fylgjur är vilda djur och inte tama. Avslutningsvis talar Jennbert om transformationer mellan djur och människor som hamnskiften samt djurs rituella betydelser.

Om vi bortser från den praktiska användningen av djur och djur som statussymboler blir det tydligt att skillnaden mellan människan och de andra djuren är flytande. Det handlar om stöd från andevärlden i form av djurfylgjur, djurnamn på människor och människor som tar djurhamn. Det fanns inga skarpa gränser mellan människor och de andra djuren, skriver Jennbert. Även Andersson lyfter att det tycks ha varit en oklar gräns mellan de andra djuren och människan men att den blir definitiv med kristendomen. Under forntid och genom järnåldern var det fortfarande flytande gränser medan vi idag ser dessa som fasta och absoluta.

Ett annat exempel på oklara gränser ger historikern och sexologen Tomas Laqueur som 1990 skrev en bok om att göra kön och kropp. Han visar att i antiken och fram till 1500-talet menade man att det endast fanns ett kön, mannens förstås. Hans utåtvända kön ansågs vara fulländat medan kvinnans inåtvända sades vara en sämre kopia. Under dessa dryga 2000 år var det dock inte könsorganen som skapade olikheter och maktskillnader mellan kvinnor och män utan det satt i kläder, arbetsuppgifter med mera. Men inte bara det. Kön var inte en fast kategori.

Kvinnor ansågs ha en kall kropp och mannen en varm. Det berättas att en kvinna en gång sprang så långt och snabbt att hennes kropp blev het och då sprängdes det inre könet ut och hon blev man. Något liknande berättas i gamla buddhistiska skrifter där det sägs att de kvinnor som blev upplysta precis i upplysningsögonblicket omvandlades till män. Detta eftersom kvinnor inte kunde bli upplysta. Loke i sin tur omvandlar sig till ett sto och föder Sleipner, Odens häst med åtta ben. Han är fortfarande i en tradition vars överskridanden inte enbart handlar om kön utan också inkluderar djur.

Laqueur visar att när könsskillnaderna placeras i kroppen, i det biologiska könet anses de omöjliga att förändra. De sitter i kroppen, i människan och genom dessa skillnader diskvalificeras kvinnor på grund av egenskaper i hennes oföränderliga kropp och hjärna. Detsamma kommer att gälla människor med en annan hudfärg, människor i kolonierna. Båda grupperna utdefinieras från politiken med hjälp av tillskrivna biologiska särdrag som sägs vara fast och djupt förankrade i kroppar som inte går att förändra. Därför bör de inte delta i politiska eller ekonomiska beslut och inte heller vara medborgare i demokratiska församlingar. De är inte riktiga människor. De är de andra. Kön och ras görs till obevekliga kategorier och med det cementeras klyvningen mellan ”vi och dom andra”.

Djur och kön

Kristina Jennbert diskuterar djur i förkristen tid under Vendeltiden och Vikingatiden. Hon utgår från materiella fynd och inte det som är skrivet och säger att det ger henne andra kunskaper. Jag tänker att under denna tid är fortfarande en äldre fruktbarhetskultur levande men har börjat att förändras till förmån för andra influenser.

Djur tillskrivs ett ”personhood” vilket innebär att de ses som individer med egenskaper och känslor. Dessa ska erkännas och djur kan kräva respekt och tillit. Ett uttryck för det är att man har funnit gravar med enbart djur i. Ett annat uttryck är att i Snorres Eddan nämns djur med egennamn. De är individer och samtidigt djur som kopplas samman med den manliga sfären. Dock kan det tilläggas att ett fåtal av dem har ett kvinnonamn vilket betyder att det finns enstaka honor namngivna. Men det finns inte vad som anses som kvinnliga djur i en kvinnlig sfär.

Bildsten från Smiss i När.

Hon gör en uppdelning mellan djur som tillhör den manliga sfären och de som tillhör den kvinnliga. Exempel på de senare är fåret och hönan. Fåret nämns inte, enligt henne, i Eddan och inte heller hönan. De ges heller inga egennamn och det finns inga tecken i det äldre runalfabetet som motsvarar dessa båda djur. Hon frågar sig hur det kommer sig och ger sedan en möjlig, och rimlig, tolkning. Hon beskriver den äldre tackan som matriarken som leder flocken med omsorg och inte med våld. Precis som hönor har en fredlig flock om än med en tydlig ordning som samtidigt påminner om sociala relationer i dåtidens hushåll.

Är det så att de kvinnliga djuren som inte regerar flocken/hushållet med våld redan har bortsorterats från berättelserna till förmån för de som använder hierarki och dominans? Ett uttryck för det kan vara att tuppen nämns och den, menar Jennbert, är en sann patriark. I de gamla texterna är tre tuppar omnämnda vid namn.

Älgko föder. Avritad hällmålning, Nauð Vanarot

Kent Andersson tar i sin tur upp att på äldre bildstenar är motiven av djur ofta fridsamma ankor och kor. Men sedan sker ett skifte runt 300–400-talet evt och det är istället rovfåglar, ibland med hjälm, och monsterliknande djur som avbildas. Trots att det inte har med djurens kön att göra så framstår det som två skilda kulturella kontexter som ramar in djuren på bilderna. En fridsam och en våldsam.

Vetenskapsradion historia diskuterar svenska hällristningar på P1 hösten 2025. Dessa hällristningar gjordes under bronsåldern, alltså 1800 fvt. till 500 fvt.. Men det finns också riktigt gamla hällristningar som gjordes mer än 4000 år fvt.

I ett geografiskt område som nämns av de två männen i radioapparaten ristades ca: 3 000 älgkor och kalvar in i sten. De känner sig tvungna att kommentera det faktum att det inte finns några älgtjurar med praktfulla kronor. Reportern undrar till och med om det kan vara så att ristningarna har gjorts på hösten precis när älgtjurarna tappat sina horn. Nej, får han till svar. Man vet med säkerhet att det är älgkor. Det har undersökts noga. Jag tänker att om det har funnits en fruktbarhetskultur som vänt sig till Moder Jord framstår det som helt självklart att det är älgkon med eller utan kalv som avbildats. Det är livet och dess frukter som hyllats.

Spekulationer

Det torde vara okontroversiellt att påstå att i en fruktbarhetskultur värderas inte kvinnliga djur lägre än manliga djur och inte heller osynliggörs de. Den tid som speglas i Jennberts föreläsning har inte separerat djur och människa än. Däremot har kvinnliga djur och namn försvunnit. Är det här någonstans som själva grunden för ”vi och dom” långsamt, långsamt börjar ta form och de andra djuren och kvinnorna hamnar i samma kategori. Efter kristnandet blir de andra djur en helt annat sort som står under människans makt och kvinnan en andra sortens människa, Adams revben, under mannens makt. Den tanken gör det tydligt för mig att kvinnokamp och kampen för rättigheter i globala syd måste inkludera kamp för de andra djurens rättigheter. Djuren ligger helt enkelt på botten i denna maktordning.

Carin Holmberg har studerat mäns makt och våld. Nu är djuren, växterna, skogen och planeten i mitt fokus.