Av alla principer i världen är det främst en som människans frihet vilar på. Så tänker jag när jag sitter på kommunarkivet i Gävle för att leta bland gamla ritningar över min farmors fars hus. Det tänker jag när jag kontaktar Region Gävleborg för att få tillgång till de uppgifter de har om den tidiga sjuksköterskeutbildningen som startades där i slutet av 1800-talet. Eller när jag kontaktar kommunarkivet i Sandviken för att ta del av äldre släktingars gamla betyg. Mina arkivupplevelser i släktforskningens tjänst är modesta erfarenheter jämfört med journalisters, författares, för att inte tala om historikers, dito. Men ändå. De har fått mig att förstå att arkiven är en glänsande grundbult i vårt statsskick. Utan arkiv är demokratin förlorad. Utan demokrati är vår frihet förlorad. Och utan själva rätten att gräva i arkiven är vi lika förlorade. Det är här offentlighetsprincipen kommer in i bilden. Kanske den främsta av principer.

Arkiv är en torr miljö, det märker halsen och huden av bara efter en liten stunds vistelse där, men det torra stannar där. För hur dammiga urkunderna än faktiskt är, bidrar varje litet fnösktorrt ark till en flödande livaktig källa av kunskap och sammanhang. Och den flod som landets samlade arkiv bildar utgör själva blodomloppet i vår gemensamma existens över tid och rum. Just som vi behöver blodet i våra ådror för att leva, och just som vi då och då kan behöva prova det för att ta reda på sakernas tillstånd, behöver samhälls kroppen arkivflodens ständigt pulserande flöde av bläck, trycksvärta och pixlar, för var och en av oss att lyssna till när vi suktar efter fakta.

Det är på denna suktan den fria världen beror, och den suktan har vi genom tiderna mer eller mindre gemensamt beslutat att tillmötesgå, från Frihetstidens ståndsriksdag med hattar och mössor så tidigt som med 1766 års tryckfrihetsförordning, den första i världen, fram till tvåkammarriksdagens antagande av 1949 års dito, den som fortfarande gäller. Detta har inte skett utan rabalder eller utan mer eller mindre lyckade försök från kungar (Gustav III och Karl XIV Johan) och småpåvar (adeln röstade emot införandet redan 1766) att starkt begränsa den, men i stort har den hedrats i snart 260 år, vår suktan efter fakta och sanning.

Offentlighetsprincipen – den låter ungefär lika intressant som ett grått och dammigt plåtskåp från åttiotalet, fyllt med gulnade ark. Men tittar man noga på skåpdörren, bakom den dammiga ytan, så står där med guldinfattade bokstäver:
Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar. (TF 2:1)
Dammet sveps bort i ett enda svalkande luftdrag.

Var och en, du och jag, oavsett bakgrund, status eller kontakter, har rätt att från stat, kommun och regioner begära fram de handlingar vi önskar läsa. De som sitter på makten kan inte avfärda oss, utan ska skyndsamt, till och med genast, gå oss till mötes. Du behöver inte presskort, tillstånd eller godkännande någonstans ifrån. Det är din medborgerliga rätt. Och den kostar dig inget. Staten är vår, den tillhör oss. Vi tillhör inte den. Vi utgör den.

Det här är demokratin i dess prydno. Var och en har makt över makten, vi kan kontrollera att de uppdrag vi ger våra folkvalda sköts på ett riktigt och bra sätt. Journalisterna gör det oftast åt oss, ska i alla fall göra det, men vi kan göra det själva också. Offentlighetsprincipen är en fantastiskt uppfinning som inte väger ett uns, är lätt att placera – men mycket svår för demokratins motståndare att hålla sina lättkränkta fingrar ifrån. Arkiven kan avslöja dimridåer och skaka fram sanningen om vem som gjort vad. I arkivmagarna ligger verkligheten och jäser, tills någon grävande journalist lättar på förlåten och vältrar ur verklighetsdegen på en plåt och gräddar den i allmänhetens tjänst och åsyn. Den kan dofta vidbränt eller nybakt beroende på vems näsa som nås, men bröd för demokratin utgör arkiven oavsett.

Jag tänker på Gaza, på Afghanistan och på Ukraina och på alla andra förödelser under historiens lopp, där så många människor fått sätta livet till. Det är naturligtvis det värsta. Alla liv som spills. Men i krigens spår går även kunskapen om det förflutna förlorad, och det är förstås ett av krigets illistigaste syften. Fienden ska bombas till glömska och förlorad identitet, minnen ska bytas ut och gamla identiteter ersättas med nya. Det fungerar förstås inte, men resulterar i en vilsenhet utan ände. Utan arkiv, vet vi ens vilka vi är? Arkivens styrka är att ligga där som ett spräckligt facit. Innehållet är inte alltid lättläst, men ändå vilar det ständigt där för var och en att begära fram och pussla ihop. Jag vill nämna att det naturligtvis finns gränser för principen, noga reglerade, för att skydda t.ex. patientsäkerheten eller rikets dito, något annat vore inte helt rimligt, men denna lilla text ser sig nödtvungen att lämna sekretesslagstiftningen därhän.

I dessa dagar då fakta ifrågasätts allt oftare, som om de vore åsikter, bör arkivens betydelse få förnyad aktualitet. Vi behöver göra oss medvetna om vilken skatt vi alla sitter på. Vi behöver en folk rörelse, för jag tror, utan att närmare ha efterforskat i något arkiv om det stämmer, att de flesta av oss är ganska arkivblinda. Vi känner lite löst till att det finns något som heter Riksarkivet, eller länsarkivet, eller kommunarkivet, men så mycket mer är det inte. Vi vet inte riktigt vad vi har dem till, medan arkiven i sin tur genomsyrar oss nästan på ett metafysiskt plan. Omedvetet står vi på dem och blickar ut över det landskap vi skapat ur dem, de stöttar oss när tvivlet gror, de släcker vår kunskapstörst, och skingrar mörker, men vi ägnar dem knappt en tanke. Vi behöver en folkrörelse som gör oss medvetna om att arkiven är den mark vi går på (ibland bokstavligt talat), är den luft vi andas, och den frihet vi åtnjuter. Vaka över dem. Vakta dem med ditt liv och låt den vackraste av principer blåsa bort dammet. Låt det yra i den fria luften.

Karolina Schultz Danielsson är jurist som blev facköversättare, yogalärare och personlig assistent. Skriver mycket och gärna.