Redan när jag fick När elefanter drömmer av Therese Lilliesköld i min hand kände jag att det skulle bli svårt att läsa den! Det var som om hela boken var laddad med så mycket känslor som gick rakt in i mig. Varje gång jag tog i boken började jag gråta näst intill hejdlöst, det har jag aldrig någonsin upplevt förut av en bok. När jag sedan öppnade boken och började läsa förstod jag att det jag känt handlade om att min sorg, ilska och oförståelse av det empatilösa sättet att hantera djur och natur återspeglade sig i Therese berättelse. Det är en fantastiskt bok, hennes sätt att berätta ger mig bilder och fångar mig med det poetiska språket.

Berättelsen tar oss med på Therese resa till Thailand där hon först stannade till i Chiang Mai, en stad som är känd för sina andliga inriktningar. Efter några dagar fortsätter hon sin färd till Elefantparken där hon möter de tre unga elefanterna Jabu, Hope och Ging Mai, den sistnämnda som kommer att vara en central del av hennes liv och andliga utveckling under de månader hon befinner sig på farmen. Dessa elefanter är räddade från att vara turistattraktioner eller har på annat sätt varit involverade i det mänskliga profittänket. Hon visar oss hur otroligt intelligenta och emotionella elefanterna är, hur de gråter av sorg, attackerar i ilska, kramar om och visar kärlek men också hur de drömmer mardrömmar om det de varit med om innan de kom till Elefantparken. Therese berättar också om hennes möte med sin själssyster och det ordlösa mötet med sin själsbror som på många sätt hjälper henne igenom många av svårigheterna hon går igenom. Bland annat sin obeskrivbara sorg över Ging Mai som dog under hennes vistelse på farmen. Boken är fylld av känslor, som sagt, allt ifrån denna fantastiska glädje och kärlek över att vistas med dessa magiska djur och människor, till sorgen, saknaden och vilsenheten.

I sin prolog skriver Therese: ”Det här är en berättelse om saknad. Jag försöker binda ihop mina ord till ett samlat flöde, en historia med en början och ett slut. För det är så vi i väst tror att allting måste beskrivas – enligt en viss logik.Vi förstår inte här att vid varje slut har något annat redan börjat. Att det som försvunnit ofrånkomligen har fört oss till något nytt och att detta nya leder tillbaka till början av det som var, tillbaka till det som dog. Allting går i cirklar och det finns inga slut. Här vet vi inte det, men därifrån han kom och där vi var, där visste vi. Där visste vi att det aldrig kan finnas bara en sanning, att inget kan mätas på det viset. Och därför är det här något jag vet. Jag vet att här i mitt land skulle jag kunna betraktas som galen om jag berättade. Men jag vet att det jag upplevde är sant. Jag vet att jag inte var ensam om det, inte då. Fast alla som fanns runt omkring mig när det hände nu är borta. Jag vet att Ging Mai dog och att han kom tillbaka till oss. Jag vet att han var där med oss, som om han aldrig varit borta. Och jag inser nu hur svårt det är för mig att berätta om det…”

Jag känner att hur jag än beskriver den här boken kommer jag aldrig kunna göra den rättvisa! Så min enkla bön blir, läs den! Läs den med öppet hjärta och tillåt dig att känna, om så bara ett litet uns av det Therese berättar.

Ulla Fagerås är reikilärare, healer på shamansk grund, klangmassör och regressionsterapeut.